Kyrkomötet Motion 2007:48 av Marta Axner m.fl.
Översyn av lämplighetsprövning för präst- och diakonkandidater

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda möjliga förbättringar av lämplighetsprövningen till de kyrkliga vigningsämbetena, i samband med utredningen En förändrad utbildning och en förändrad utbildningsorganisation för tjänst i Svenska kyrkan.

Motivering

Vi vill med denna motion peka på de nackdelar som finns med dagens antagningsförfarande, som till stor del är olika mellan stiften, och konsekvenserna av dessa.

Det är en prövning att bli präst eller diakon i Svenska kyrkan i dag. Förutom nödvändig utbildning genomgår kandidaterna, efter genomförd praktik, en antagningskonferens i sitt stift. Enligt biskopsbrevet Att bli präst i Svenska kyrkan är denna en slutlig bekräftelse av den yttre kallelsen, som biskop och domkapitel gör genom lämplighetsprövning och antagningsbeslut.

Vem är då lämplig att bli präst i Svenska kyrkan? Även om inledningen i biskopsbrevet klargör att det är en idealbild av prästrollen som förmedlas är det höga krav på den enskilde prästkandidaten. Detta är positivt och nödvändigt! Personlig lämplighet framhålls, en egenskap som kan vara svår att tolka och avläsa. Detta gäller självklart även diakonkandidaterna.

Trots skriften Att bli präst i Svenska kyrkan är det inte alltid så enkelt att förstå antagningsförfarandet, som också varierar en del mellan stiften. Detta medför en differentiering mellan stiften, som kan bli olycklig. En del stift har rykte om sig att vara svåra, medan andra på motsvarande sätt är lätta att bli antagna i. Det förekommer att prästkandidater provar sig fram i ett annat stift, efter ett nej i ett stift.

När det gäller diakonkandidater kan processen vara ännu mer komplicerad. Diakonkandidater är ju inte garanterade anställning och därmed inte heller vigning efter avklarad profilutbildning. Valet av stift kan i vissa fall vara en fråga om arbetsmarknad – något som inte är lätt att förutse.

Det är inte alltid heller så enkelt för en kandidat som inte blir antagen att förstå varför. Det är ingen mänsklig rättighet att bli vigd till ämbete, men ibland framstår antagningsprocessen som långt ifrån rättssäker. Just eftersom det handlar så mycket om personlig lämplighet kan det ibland vara svårt att få klara besked om vad som gör att man inte antas, och många kandidater upplever sig vara helt i händerna på stiftet utan att kunna påverka sin situation. I kombination med den ovan nämnda differentieringen och ryktesspridningen kan det leda till att kandidater i ännu högre grad – trots att det kanske är utan grund – känner sig orättvist behandlade eller missförstådda.

De skillnader som traditionellt funnits mellan stiften i tradition, teologi och geografiska förutsättningar finns naturligtvis kvar, men vår erfarenhet är att de upplevs som allt svagare. Uppdelningarna är inte lika tydliga, och på många håll följer till exempel den naturliga arbetsmarknaden inte nödvändigtvis stiftsgränserna. Det gäller kanske framför allt Mälardalen där fyra olika stift finns inom en timmes pendlingsavstånd, inte minst för diakonkandidater som kan behöva byta stift sent beroende på arbetsmarknaden, men även på andra håll.

Det finns i dag en känsla av att man vigs för sitt stift eller sin biskop. Det vore bra om man kunde uppnå en tydligare koppling till att man vigs till tjänst för hela Svenska kyrkan, samtidigt som den viktiga stiftskopplingen kvarstår.

Vad vi förstått har antagningsförfarandet inte varit under utredning inom EFU-arbetet (En förändrad utbildning och en förändrad utbildningsorganisation för tjänst i Svenska kyrkan). Vi föreslår därför en översyn av antagningsförfarandena i de olika stiften med fokus på möjliga förbättringar. Vi menar att en förändring vore lämplig i samband med att de kyrkliga utbildningarna också förändras, för samtliga profiler.

Västerås, Rydebäck och Stockholm den 18 juli 2007

Marta Axner (s) Sofija Pedersen Videke (s) Paul Trossö (s)